Henke

Satt och bläddrade lite i senaste AoW och blev lite irriterad över clownen Jim Murray. Jag har tidigare varit extremt skeptisk till honom, bl.a. eftersom att han mer eller mindre har utnämnt tre standard Ardbegs (som förvisso är ganska trevliga) till världens tre bästa whiskybuteljeringar genom tiderna alla kategorier. Det har varit ganska uppenbart att han stått på Glenmorangie PLC's lönelista, vilket är irriterande eftersom att han faktiskt har ganska stort inflytande. Många tror att han är en auktoritet och då blir han automatiskt det. En del människor (däribland jag) har sett hans clownnäsa växa för varje år som går och nu verkar han ha tagit det till helt nya höjder. För det första verkar det som att en ny producent har upptäckt att Murrays vitsord är till salu. Vidare (man vet ju inte hur sanningsenligt artikeln är skriven, men jag ser inte att det finns någon anledning att spä på varför jag tänker fortsätta som om det är sanningsenligt) är det tydligen helt fel att ha näsan i glaset när man doftar. Det är väl kanske en smaksak, men jag föredrar nog att lyssna mer på ett antal av världens allra vassaste master blenders än på en whiskyskribent med hybris. Sedan är det tydligen förbjudet att vattna whiskyn eftersom att det inte har något med whiskyprovning att göra. Här säger han alltså inte bara emot de flesta, utan alla världens whiskyblenders. Så svart kaffe är det man ska använda för att öppna upp smaklökarna? Nåväl, konstigare saker har man väl hört från Murray. Glencairnglas är skit också? Det är väl inte mina favoriter heller, men att de skulle vara skit? Glaset är trots allt skapat i nära samarbete med några av de mest yrkeskunniga whiskynäsorna som finns och det används av yrkesmän världen över. Han påstår också indirekt att single cask whisky inte kan vara mångfasetterad och komplex, det går i princip bara att uppnå genom att följa datorproducerade recept och göra blended whisky. Toppa det med den oerhört arroganta attityden och språkbruket som jag antar att artikelskribenten försökt att fånga i artikeln så har man fått sig en riktig böld. Jag börjar tro att Jim McEwan egentligen pratar om Jim Murray när han drar sin historia om destilleribesökaren Gunther, whiskyprofessorn som har över 200 flaskor hemma. För er som inte hört historien- Vad tycker ni?

Jag vill oftast ha 3 st. fatstarka pavor av helt olika stilar, typ The Glenlivet Nadurra, Aberlour A'Bunadh och Laphroaig 10yo CS. Sen får resten variera. Förresten har jag inte plats med så mycket mer whisky i barskåpet för det är inte så stort och jag har fått för mig att man bör kunna blanda de flesta klassiska cocktails hemma plus att jag alltid vill ha en flaska cognac och en calvados. Så nu trängs whiskyn med vodka, gin, rom, tequila, cointreau, curaçao, sourze, vermouth, etc...

Jag har planer på att prova ikväll eller imorgon. Tänkte göra tre olika, en med Ardbeg Uigeadail, en med Aberlour A'Bunadh och en med vit choklad och The Glenlivet Nadurra.

Säger bara Glenfiddich 30yo.

Håller med Robert om att vilken som är mest överskattad beror på vad man menar. Mest överskattad av "Svensson"- Glenfiddich kanske. När det gäller oss whiskynördar så tycker jag däremot att Glenfiddich är en av de mest underskattade. Malttalibaner ser ofta Glenfiddich som en svensson-malt, men det finns egentligen få saker som slår en vällagrad fiddich. Mest överskattad av nördarna- Ardbeg förmodligen. Jag har inget emot Ardbeg, men hypen har gått lite för långt om man har fått oproportionerligt mycket status. Men de flesta har en lite nyktrare inställning än Mr. Murray. Ska man gå in på specifika buteljeringar så kan jag hålla med om att Fine-Oak serien inte riktigt håller måttet. Ardbeg 10 och Uigeadail (en viss skribent utnämnde dessa till världens bästa buteljeringar året efter varandra) tycker jag också är överskattade. Bra, men överskattade. The Balvenie Double Wood (har kanske utgått nu?) tyckte jag inte heller levde upp till hypen, men det är jag rätt ensam om att tycka. Glenfarclas 25yo- kanske inte väldigt överskattad för jag har inte läst så mycket om den, men jag tyckte den var betydligt sämre än 21yo. Och ja- av Svenskarna är det framförallt Mackmyra som är otroligt överskattad.

Hej. Jag känner att jag har hyfsad koll på grunderna i whiskyproduktion. Ingen djupgående detaljkunskap naturligtvis, men som de flesta whiskynördar så har jag sett och läst en hel del om hur kornet mältas, torkas, krossas, hur man mäskar, jäser, destillerar två eller tre gånger och slutligen hur man fyller på fat och lagrar spriten. Men en sak som jag aldrig har sett på video eller i verkligheten eller läst om är hur man tömmer faten. Känns kanske som en dum fråga men det är något jag har funderat över ett tag nu. Hur går det till i praktiken? Rullar man upp fatet på en ställning över ett uppsamlingskärl och drar ur proppen? Suger man ur whiskyn med nån form av pump? Lägger man fatet i uppsamlingskärlet och krossar det? (ok det där sista var ett skämt). Eftersom att en ex-sherry butt borde väga en bit över ett halvt ton så kan man ju inte direkt slänga upp fatet på axeln, vända uppochner på det och dra ur proppen. Jag tänker mig att någon här borde ha insyn i den här delen av whiskyproduktion som man aldrig verkar tala om. Om nu någon annan än jag är så dum så man intresserar sig för den här för oss drinkare tämligen betydelselösa biten. MVH

Jag tycker också att The Glenlivet Nadurra är lätt mest prisvärd. Oerhört bra pris för en fatstark whisky i den klassen. Dock kräver den ofta en del arbete för att komma till sin rätt. Den är väldigt nyanserad och egentligen på tok för stark för att komma till sin rätt direkt ur flaskan. Den behöver ofta precis rätt mängd vatten och lite luftning innan den blommar ut, men när den väl gör det så är den otroligt bra.

Jag tycker du kan börja med en Yamazaki 12 och vänta till senare med att prova Yamazaki 18. Även i min bok är Yamazaki 18 lite bättre än 12:an men 12 åringen är också ruskigt bra. Det är olika stil på dem bara, 18-åringen är en riktig sherrybomb medan 12åringen går på lite ljusare, fruktiga, blommiga toner med endel träkryddor. Vill minnas att man har använt endel nya japanska ekfat till 12an medan 18åringen är 100% ex-sherry fat. Båda är riktigt bra, båda är värda att prova. Börja med Yamazaki 12

Word

Ja det var väl när de gamla engelska skattmasarna kom på att det fifflades endel som spirit safes kom till och bara fogden hade nyckeln, inte destilleriets egen personal eller ledning. Det var väl länge sen det funkade på det sättet, nu är antagligen spirit safes bara för syns skull. De används väl fortfarande för att växla vart man leder destillatet som flödar ut men skåpet behöver knappast vara låst idag.

En "äkta" cask strength har batchvariation, d.v.s. Om det är cask strength på riktigt så kommer det sannolikt inte vara samma alkoholhalt från batch till batch eftersom att olika fat tappar alkohol olika fort även om det är likadana fat som fylldes på samma dag och står bredvid varandra i lagerhuset, på samma sätt kommer smaken att vara lite annorlunda mellan olika batchar. När det gäller de "cask strength" som alltid håller exv. 55% vol. så är dessa troligtvis inte cask strength på riktigt, de har justerats med vatten för att alla batcher ska ha samma styrka. Antingen det eller så har de så ofantligt många fat att välja på så de kan blanda till sig rätt alkoholstyrka varje gång, vilket jag tycker låter otroligt.

Ni måste väl ändå förstå att det är skillnad på vad du eller jag skriver på forumet och vad en utav de mest berömda journalisterna och skribenterna på området publicerar? Det finns något som heter god sed, man förväntar sig till exempel att en journalist ska ha ett visst mått av objektivitet. Nu är det ganska glasklart att Mr. Murray är ljusår ifrån objektiv. Michael Jackson gillade Macallan ja, men det går inte att jämföra, inte ens nästan. Han satte inte alltid Macallan i topp i sina provningar, det fanns alltid andra som var i klass enligt honom, precis som det faktiskt är i verkligheten. Skulle det här accepteras någon annanstans frågar jag mig? Hur skulle folk reagera om en motorskribent i någon biltidning skrev att den bästa bilen genom alla tider, i alla kategorier och prisklasser, oavsett vad man ska ha den till är en BMW M3, och den enda bilen som ens kan komma i närheten av att rubba den är BMW M5, och förra året i sin stora årliga publikation skrev han att den bästa bilen i alla kategorier är BMW 320. Dessa bilar är helt perfekta på alla sätt och allt annat ligger efter. Dessutom syns denna journalist alltid med en BMW keps på sig. Alla skulle väl tycka att det var helt ok, och ingen skulle väl tro att den journalisten på något sätt var köpt av BMW? Om jag vill läsa marknadsföring så kan jag vända mig direkt till destilleriets publikationer. Jag tycker bara att det är så taffligt av en skribent, som tyvärr är en av de mest inflytelserika att han kan vara så uppenbart köpt.

Haha, ja alltid retar det väl någon när man går ifrån strömmen. Det jag skriver är inte "anti-ardbeg propaganda", eller kan du påvisa att jag någonstans har skrivit något negativt om Ardbeg eller deras whisky? Det är jag nämligen ganska så säker på att jag inte har gjort, jag tycker själv att Ardbeg är gott om än en smula onyanserat ibland. Har själv en Uigeadail i skåpet just nu. Det som jag tycker är mer än lite tröttsamt att läsa är när alla dessa experter höjer ett destilleri till skyarna så till den milda grad att inget annat någonsin kan komma i närheten. För mig finns det inget sådant destilleri (möjligtvis Springbank då ). Värst av alla är den här Jim Murray som mer eller mindre har sagt att de tre bästa whiskytappningarna som finns att få tag på i världen är 1: Ardbeg Uigeadail, 2: Ardeg Ten, 3: Ardbeg Corryvreckan. Då är man för mig diskvalificerad som whiskyskribent... Det är inte journalistik, det är marknadsföring. Skulle folk acceptera den nivån av partiskhet hos en journalist på något annat område alls? Jag tror knappast det. Sen får folk tycka om vad de vill, det stör mig inte för fem öre. Men Ardbeg är lite som Alexander Rybak, oförtjänt överlägsen

Finns det någon bra sida med smaknoter och poäng för Calvados och Cognac? Jag vet om tiotals bra sidor med smaknoter och poäng för whisky men har jäkligt svårt att hitta motsvarande för de andra lagrade spritsorterna i Europa. Men det måste väl finnas nånstans? Håller på att komplettera barskåpet, cognac och calvados skall inhandlas och jag ska bli lite mer insatt i dessa drycker. Nu behöver jag kunna läsa lite grann om de olika butteljeringarna. Är det värt att köpa en Boulard Grand Solage eller ska man beställa en Coeur de Lion istället? Jag vet att jag gillar Renault XO men kan en Martell eller något annat funka lika bra? Etc, etc.

Eftersom att japaner älskar att dricka Mizuwari (whisky on the rocks med mineralvatten i ca. 50-50 blandning) så misstänker jag att den mesta japanska whiskyn i standardstyrka är kylfiltrerad