tga skrev:På några få rader fick du fram precis det jag menade Hasse.
Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon Ardbeg kännare men man hör ju om tidiga 70-tals butlejeringar som alltid får bra betyg, om inte enastående. Var det efter att Arbeg på nytt började destillera, efter stängningen, som man tappade sitt ursprung och var tvungen att maximera sin profit? Jag kan ju förstå att man ur ett företagsperspektiv vill maximera sin vinst även om det går ut över kvalitet.
Två av de bästa whiskies jag provat är Ardbegs, fast Ping 1, är ju en månfärd från Blasda och Kildalton 1980 är ju inte nån rollercaster precis.
Jag tror största förklaringen till att Ardbeg var så sagolik på tidigt 70-tal är att man hade många bra fat. När de legendariska 72:orna skulle släppas valde man bland mästerliga fat. Intresset ökade och kvalitetswhiskyn med lite ålder tog slut, de sista toppnumren försvann i Ugglan och Lorden. Istället börjar man lansera marknadsföringsmässiga påhitt med den nya spriten som VY, Still, Allmost, Oogling, Mor, Blasda och allt vad de heter....då hade trendsättarna och förståsigpåarna gjort sitt, de enorma gamlingarna hade skapat storyn. Jag och andra med mig hade kastat vårt vigvatten över destilleriet och plötsligt blev allt man gjorde 90 poäng. En stor del i storytellingen hade också Stuart Thomson, hur många whiskyturister har han inte charmat. Det var han som räddade Ardbeg, det var han som visste hur whisky skulle kokas, det var han som valt ut de klassiska faten. Personligen tror jag att Ardbeg hade gått en annan väg om Stuart fått vara kvar. Dock tycker jag att Ten är helt ok, men både Lagga 16 och Laffes signaturwhisky är bättre, liksom nyare Bowmore, som Tempest.