Min whiskykrönika 2005

[Lasse]

För mig står det numera klart att det inte finns någon motsättning mellan att samla och konsumera.

Det man kan säga om den saken är väl följande. Köper man ett gäng Ardbeg för man älskar Ardbeg så är det ju ett genuint whiskyintresse. Men om man köper vissa utvalda sorter för att man tror att just dessa skall öka mest i värde, är det verkligen whiskyn man är ute efter?

Tveksamt skulle jag säga. Intresset är nog då lika mycket en finansiell investering som det är ett whiskyintresse. Det blir stora pengar och man vill ju inte förlora på investeringen. Mitt råd är: Strunta i för-stå-sigpåarnas samlarråd med värdeökningar och sällsynthet, samla på den whisky du gillar att dricka och drick den! Tänk om det finansiella tänkandet får överhanden, en whiskyinvesternade pensionsfond som kanske köper hela upplagor av Ardbegs utgåvor?

[robertk]

Skulle bara inflika att om man skyr blindprovningar som whiskyintresserad så anser jag man gör sig en rejäl otjänst! Om det är något som krossar fördomar, tränar din analytiska förmåga gällande smak och doft så är det det! Personligen är det alltid blindprovning som gäller, om inte hel så åtminstone halv. Förutsatt att det inte blir för krångligt.. som vid senaste Ardbeg-provningen där 17 sorter avsmakades .

Att gilla Ardbeg för att det är en Ardbeg och inte för att den smakar gott är för mig rejält främmande, bara som ett exempel. Helge.

mvh, Robert

[Bunkermania]

Dessutom är du ju tack och lov så att även den nördigaste frimärkssamlare då och då postar ett brev.

Ja fast man frankerar inte med 3 skilling banco gul (för den är inte längre giltig )

Jag är en samlare av naturen och ha genom åren samlat på en mängd olika saker (även frimärken). Har till och med skrivit en handbok över svenska automathäften (frimärkena man köpte i häften i automater förr i tiden som kanske några kommer ihåg).

Mitt whiskysamlande har dock än så länge gått ut på att samla testade sorter och inte oöppnade flaskor. Därmed inte sagt att jag öppnar alla flaskor direkt när jag köper dem. Vissa sparas för framtiden, men än så länge har jag inte köpt nåt för att sälja senare (förutom den extra Hazelburn jag sprang på och nu har skickat till whiskyauction för försäljning). Jag är också så galen att jag inte skulle ha något emot att öppna mina dyrgripar och köra dem på en provning och på så sät få mindre att själv konsumera, men fler skulle få chansen att njuta av en av mina dyrgripar. Dessutom skulle jag få in pengar att köpa andra dyrgripar för som jag kan få prova.

När det gäller blindtest tycker jag inte att ni ska dra er undan bara för att ni inte kan pricka in sorterna. Jag har provat både blin och halvblint och det är kul, men fruktansvärt svårt. Senast var det 10 sorter jag bytt med Tappen. Kan avslöja att jag hade 0 rätt. hade provat de flesta sorterna innan visade det sig men lyckades ändå inte pricka in en enda. En del betyg skiljde sig också en hel del mot när jag testade dem öppet, men det kan bero på flera orsaker. Några av flaskorna har kanske stått öppnade länge och på så vis förändrats, en del var jag kanske inte på humör för, andra hade ett annat sällskap (dvs andra whisky) när de testades och några hade jag provat på Whiskymessen och då kan inga betyg garanteras.

Cadenheads nosing challenge var också rolig men inte heller där lyckades jag pricka in ett enda destilleri rätt (inte ens med hjälp av vännen Nattlorden).

Blindprovning har sin tid och öppna provningar med allt vad det innebär av förväntning och spänning har sin. Det ena utesluter inte det andra. Samma sak med samlande av whisky och avnjutande av whisky. Se på Ulf Buxrud med sin stora samling. Han säger att han inte samlar på whisky. Han skjuter bara upp konsumtionen. Han öppnade också 57 st Macallan och bjöd bort när han fyllde 60. Bland annat en flaska som det bara fanns tre av i världen! Heder åt ett sånt förfarande.

Som avslutning måste jag hålla med Ingvar. Att porrsurfa i whiskyskåpet är en njutning. Beundra de vackra flaskorna och drömma om innehållet är njutning (som man kanske inte ska tala så högt om inför den oinvigde .)

[beppe]

Att gilla Ardbeg för att det är en Ardbeg och inte för att den smakar gott är för mig rejält främmande, bara som ett exempel. Helge.

Vem skulle gilla en Ardbeg som inte smakar gott? Domen blir snarare ännu hårdare om man hade höga förväntningar från början. En medioker buteljering som den "svenska" Ardbeg CC 1995 blir ju ännu sämre just för att man hade höga förväntningar. (Jag lämnade tillbaka min inköpta flaska till bolaget.) 17-åringen är en okej standardwhisky, men bleknar i jämförelse med andra OB Ardbeg.

Det är ju desto mer glädjande när man hittar en pärla i en nektar som man inte hade så höga förväntningar på. Som när jag sprang på en Lochside för några år sedan och föll pladask. Hade knappt hört talat om destilleriet och ännu mindre smakat något liknande.

Blindprovning kan vara underhållande och lärorikt, helt klart. Men personligen tar jag hellre mina 391 kronor, lägger till åtta och går och köper en Talisker 10 på SB.

Sen lämnar jag full frihet till er andra att göra som ni vill. Blint, halvblint, vidöppet, utspätt, on the rocks eller samlarobjekt som bara samlar damm. Allt är tillåtet. Inget är fel. I min värld åtminstone.

[MacNilsson]

Blindprovningar är riktigt kul, givande och lärorikt. Som fredgasunderhållning brukar jag låta min väna hustru servera mig blinda sorter som hon på måfå plockar ur mitt whiskyskåp. Hittills har det nog aldrig hänt att jag inte suttit där med min långa röda näsa och gissat fullständigt fel. Erinrar mig också blinda provningar i klubben där vi tokiga nördar suttit och bråkat om vid vilket speyside-destilleri vi skulle placera provet med Östgöta sädes och E150.

Jag tror inte att vi skräms av blindprovningar, jag bjuder gärna på min okunskap och lär mig ständigt mera om mitt egna preferenser genom att dricka blint. jag tror däremot att många tycker att online-provningen är lite dyr i dessa tider.

Hasse

[johan]

Som avslutning måste jag hålla med Ingvar. Att porrsurfa i whiskyskåpet är en njutning. Beundra de vackra flaskorna och drömma om innehållet är njutning (som man kanske inte ska tala så högt om inför den oinvigde .)

Jag måste åxå hålla med Ingvar och Magnus, och jag skäms inte för att jag har bunkrat upp med några riktiga pärlor för framtiden. Jag köper för att kunna ordna trevliga provningar och för att ha någon extra flaska av det jag vet kommer att bli svårt att få tag på i framtiden.

Om någon ser ned på oss som "porrsurfar" i whiskyförråden så är det ok för mig, det bjuder jag på .

[Lasse]

Blindprovningar är toppen. Det nyligen avslutade whisky-vm:s final som jag deltog i var ju näst-intill helblind för mig. Den enda jag med säkerhet kände igen var ju givetvis Ardbeg och Lagavulin hade jag starka misstankar på, men det fanns en hel del jättebra whisky med som man inte hade någon aning om innan och det var japanerna! Jag har har sett japanska whisky på mässa förrut men aldrig tänkt att det skulle vara något att prova (säkerligen en fördom) men efter överraskningarna på denna provning så blir det mer japanskt för mig!

Andra sådana överraskningar för mig tidigare har varit en Inverleven som var runt 20 år och CS och helt sagolikt god.

[robertk]

Vem skulle gilla en Ardbeg som inte smakar gott?

Det finns nog ganska många som gillar Ardbeg av princip och inte bryr sig särskilt mycket om smaken, tyvärr!

Angående blindprovningar måste jag tillägga att syftet inte måste vara att pricka destilleriet, för det är i sanning en grymt svår uppgift som man inte lär sig i första taget!

Men att däremot fördomslöst identifiera de dofter, smaker och upplevelser den ger samt dokumentera dessa, kanske betygsätta osv. Och SEN inse att det man dömt ut totalt är en LOTI eller att det man höjt till skyarna är en 7-årig Macallan för 250sek, det ger en extra dimension till whiskyprovandet som är svårslaget, enligt min icke-ödmjuka åsikt som vanligt . Synd att missa när tillfället ges!

Att kunna ta ett steg tillbaks och kritiskt bedöma en 40-årig whisky är en konst som få verkar behärska. Det verkar mer ofta än sällan av "princip" ges en handfull extra poäng bara för dess exklusivitet.. prova den blint och ge den betyg innan du vet vad det är och se vad det blir istället! Det är det enda rätta . Oj, ödmjukheten sken igenom igen *flin*.

Med tiden kan man utgående från det man hittar i sitt "blinda" glas jämföra det antingen med sina tidigare anteckningar eller med sitt minne sätta dem, det kommer med tiden. Exempelvis när jag träffade 3 MM's i Amsterdam i somras identifierade två av tre min helblinda Ardbeg 77 nästan direkt, och den tredje var på granndestilleriet (han hade inte provat den innan ens). Bara som ett exempel, nåja inte den svåraste av whiskyn kanske...

mvh, Robert

[Mickeman]

Hmm måste vara något fel eftersom jag i stort håller med Robert.

Tyvvärr kan man bli lite ledsen om en dyrt inköpt flaska får lågt betyg blint.

/

[Robert Reinsson]

Dessutom är det ju, tack och lov, så att även den nördigaste frimärkssamlaren då och då postar ett brev.

Hasse

Bulls-eye, Hasse!!!

Fast jag samlar inte frimärken heller...

...Tyvvärr kan man bli lite ledsen om en dyrt inköpt flaska får lågt betyg blint.

...då får man leva med det och antingen försöka acceptera det eller inse att det var en "svarte-Petter"

Blindprovning rules

...Vem skulle gilla en Ardbeg som inte smakar gott?

Helt rätt, Gabriel, jag gillar inte heller när en förväntad goding floppar, men "thats the mystery of whisky"