Har lite funderingar över vad som gör att vissa destilleriers årgångar är så mycket bättre än andra årgångar från samma destilleri. Självklart så är det flera faktorer som spelar in. Men vilka, och i vilken utsträckning?
Några exempel som jag har funderat på:
Högre kapacitet under ett visst år --- Ger ett bättre urval?
Tillgången på riktigt bra fat var bättre tex. 1974 än två år tidigare?
Ändrad mältning till det bättre/sämre? Ändrad rökighet?
Ser IB-företagen lyckade buteljeringar av tex Tomatin -76 och skramlar genast fram en egen buteljering från -76?
Är det så att en viss destillering från ett destilleri är som bäst efter ett visst antal år? Tex så knoppas det fram en hel drös med Clynelish från 1997 på IB-marknaden. Helt sjukt många. Är dom alla som bäst ungefär samtidigt just nu? Eller finns det ett sådant överflöd på 97:or i lagerhusen? Har inte sett så många -96 och -95.
Som sagt. Det kan finnas en hel del faktorer som spelar in.
Detta är ett relativt kärt ämne för mig. Frågan är synnerligen komplex.
Att det finns årgångar som är bättre än andra har jag inte hittat något specifikt bevis för, men rent teoretiskt så borde det kunna vara så.
Som Sundbom är inne på så kan det vara så att det i lagerhusen finns ett visst överskott av vissa år. Detta är naturligt och har att göra med försäljningssiffror. Det vanligaste är dock det fenomen som påvisas med Clynelish från 1997. Det kan beror på t.ex. att man från Diageo inte sålt så mycket av sin 14-åriga tidigare och står med fler på lager än väntat. Eller att en blending företag som köpt på sig inte har behövt till sin blend har fått över. I båda fallen så är det hyffsat vanligt att man säljer dessa via olika mäklare eller liknande.
Man kan även fundera på det faktum att 1983 stängde man många destillerier p.g.a. överproduktion och sannolikt fanns det väldigt mycket fat i lagerhusen från 1982-1983, där många säkert låg på rätt trista fat. Dessa fat tömdes troligen 1994-1998 till olika 12-åringar. Över blir en massa fat som skall antingen användas igen, eller ersättas med nya. Hur man sedan gjorde är svårt att avgöra, men jag är rätt säker på att många nya köptes in och därmed steg kvalitén. Detta har givetvis hänt förr och jag är säker på att det kommer hända igen. Vad som är säkert är dock att fathanteringen blivit mer nogrann idag, inte nödvändigt vis bättre, men mer nogrann.
Ytterligare en årgångsaspekt är vädret.
Att vädret och klimatet i lagerhusen påverkar faten vet vi. Vi vet också att denna påverkan är störst i början, speciellt på fräscha fat (behöver inte vara nya). Tyvärr har jag ingen historia över detta, men om vädret varierat mycket och ofta under t.ex. 1998 så kommer 1997:orna att vara påerkade av det.
Detta är ett relativt kärt ämne för mig. Frågan är synnerligen komplex.
Att det finns årgångar som är bättre än andra har jag inte hittat något specifikt bevis för, men rent teoretiskt så borde det kunna vara så.
Som Sundbom är inne på så kan det vara så att det i lagerhusen finns ett visst överskott av vissa år. Detta är naturligt och har att göra med försäljningssiffror. Det vanligaste är dock det fenomen som påvisas med Clynelish från 1997. Det kan beror på t.ex. att man från Diageo inte sålt så mycket av sin 14-åriga tidigare och står med fler på lager än väntat. Eller att en blending företag som köpt på sig inte har behövt till sin blend har fått över. I båda fallen så är det hyffsat vanligt att man säljer dessa via olika mäklare eller liknande.
Man kan även fundera på det faktum att 1983 stängde man många destillerier p.g.a. överproduktion och sannolikt fanns det väldigt mycket fat i lagerhusen från 1982-1983, där många säkert låg på rätt trista fat. Dessa fat tömdes troligen 1994-1998 till olika 12-åringar. Över blir en massa fat som skall antingen användas igen, eller ersättas med nya. Hur man sedan gjorde är svårt att avgöra, men jag är rätt säker på att många nya köptes in och därmed steg kvalitén. Detta har givetvis hänt förr och jag är säker på att det kommer hända igen. Vad som är säkert är dock att fathanteringen blivit mer nogrann idag, inte nödvändigt vis bättre, men mer nogrann.
Ytterligare en årgångsaspekt är vädret.
Att vädret och klimatet i lagerhusen påverkar faten vet vi. Vi vet också att denna påverkan är störst i början, speciellt på fräscha fat (behöver inte vara nya). Tyvärr har jag ingen historia över detta, men om vädret varierat mycket och ofta under t.ex. 1998 så kommer 1997:orna att vara påerkade av det.
Men visst är det skoj?!
Tjing
Intressanta funderingar! Tack för det! Och visst är det en komplex fråga.
Det är kul med dessa lite djupare trådar, och det är just sådant som göra detta forum mest intressant tycker jag. Kul att du drog igång detta Johannes, för vi är nog några stycken som har funderat på detta några gånger. Nu kan vi hjälpas åt att spåna vidare :-)
Håller med om att det är ett område med komplexitet och utan givna svar. Om man tar t ex Tomatin från 1976, så skulle man ju vilja fråga de som då var med på destilleriet om de minns om 1976, och åren däromkring, var speciellt på något sätt?
Kvalitén på kornet (odlat 1975/1976) och typ av korn.
Speciella saker kring produktionen just 1976, ändrade de något kring tider och temperaturer i de olika momenten, använde de en annan typ av jäst osv.
Kvalitén på faten, typ av fat och varifrån de köptes in.
Hur var vädret där kornet odlades och kring lagerhusen från mitten av 70-talet och en tid framåt.
Just Tomatin var ju tidigare det största destilleriet i Skottland. De hade en enormt stor produktion. På så sätt fanns det nog en hel del fat från t ex 1976, för t ex diverse IB's, att välja bland för att hitta russinen i kakan. Men varför är nästan alla "russin" från Tomatin från året 1976? Jag har dock inte provat någon Tomatin från vare sig 1975 eller 1977 och de kanske också är lika bra?
Vi kan väl försöka fråga på destillerierna vi besöker, om de har någon gammal uv som var med på t ex 70-talet och som minns detaljerna. Var de kring 30 år då så är de kring pensionering nu. Det gäller att passa på, för om sisådär 5-10 år får vi nog inga bra svar längre.
Senast redigerad av ardbeg67 den ons feb 22, 2012 3:19 pm, redigerad totalt 1 gång.
När det gäller Tomatin så fick dom en en herremassa ny (dublett-) utrustning1974 (och malt utifrån) så de borde väl börjat få ordning på processen -76/77 :-)
Intressant ämne det här. Jag var inne på www.whiskybase.com och kikade på lite Inchgowers när jag stötte på en text skriven av Richard Joynson på Loch Fyne Whiskies.
Tror att den texten skulle passa bra i denna tråden:
Inchgower DR 1974 36yo 56.4%alc.
Distilled 16.09.1974
Bottled 22.10.2010
From Bourbon cask # 7762
Limited to 229 bottles
(Abridged tasting note:
Superb!, so much going on, just buy it! and now!)
Here's a theory, it's mine (Richard J at LFW) and unresearched so please don't try and test it…
Once long ago, if the seventies fits that description, a chap called Raymond Miquel was in charge of Bell's Scotch Whisky Distillers, who owned four distilleries (I think, I'm not going to check this stuff) one of which was Inchgower. Mr. Miquel (who is still active in Scottish business as head of Lee's Confectionary) was an exceptionally dynamic entrepreneur who sent a well drilled army of impeccably blazered (double-breasted) reps out into the UK market to promote Bell's whisky, and it rather worked well, today Bell's remains the number one blend in the UK.
So successful was the sales drive that more malt had to be made to meet demand, a demand that was not prepared to wait five years for stock to mature, 'but no matter, they thought, make it faster and pile it higher in what facilities we have, no problems', they thought.
So Bell's distilleries turned up production, fermentation time was reduced (as I say, not checked), stills went into overdrive and new make crammed into casks and stuffed into warehouses while new ones were being built.
You can't rush Scotch, that's why we love it and that's why the boffins and accountants have been unable to streamline the production, leaving it a quality sensitive quirky hands-on process, even at state-of-the-art Roseisle.
So what is now predictable with hindsight happened, the quality of 3-5 years old malt for Bell's plummeted and the Scottish Scotch drinker turned to Grouse. (Quality recovered by the late eighties by-the-way).
Now.
We noticed during the Rare Malts releases of ten years ago some superb old drams being offered at about 25 years matured and some were, after so many years, still at strengths of 65%alc! Blair Athol, Dufftown, Inchgower and Rosebank in particular, the Bell's distilleries! Duff angels or concentrated filling strength? Although they forced their spirit production and stuffed it into tired wood at very high strength eventually mother maturation has done her job and produced exceptional drams.
And here at 36 years is another example.
Further reading, 'Business As Usual – The Miquel Way'
Ett väldigt intressant ämne. För mig är det sudd på obegripligt varför denna fråga bland många andra inte har intresserat whiskyjournalistiken mer än vad den har gjort. Som sagt detta bör undersökas och utredas innan kunskapen om frågan går ur "mannaminne". Svaret må vara att att utreda denna fråga är resurskrävande, allra helst med tanke på den smala publik som kan tänka sig vara intresserad.
Skulle jag tvingas att utse ett år till whiskyns stora år får för min del bli 1972. Då destillerades oförglömlig whisky på bl.a. Brora, Ardbeg, Caperdonich, Ledaig, Tobermory, Glendronach, Clynelish m.fl.
Senast redigerad av sam gutenwik den fre mar 02, 2012 10:41 am, redigerad totalt 1 gång.
