Vi åkte onsdagen den 19/5 med SAS från Arlanda och direkt till Edinburgh. Det hela började med att vi blev försenade på grund av att alla väskor inte kommit till planet som planerat, kapten var mycket upprörd på hur Luftfartsverket skött det hela och passade på att göra ett ?politiskt uttalande? som var en riktig sågning. När vi inte kunde vänta längre, efter ca. 45 minuter så framkom att det saknades 25 väskor. Grattis, tänkte vi, det är inte så enkelt att få sin väska eftersänd när man skall fara omkring som en nomad i landet och i princip inte göra annat än att sova på vissa fasta punkter? Hur som helst, vi kunde ju inte göra något åt det och det enda som vi hade i väskorna var i princip kläder och skor, allt annat fanns i handbagaget (något har man lärt sig genom åren?) Döm om vår positiva förvåning när våra två väskor kom som ?TOP 15? på bandet!
Så, iväg och hämtar nyklar till hyrbilen och ut till hyrbilsparkeringen, en Ford Focus LX 1,6 aut. (Jag hade inte bokat en automat, men det kändes helt OK för en nybörjare på vänstertrafik)
Första biten ut från parkeringen gick bra, lite svårt att veta var bilen tog slut på vänstersidan. Ut i trafiken for vi, in i första rondellen, mycket märklig upplevelse, upp på motorvägen och iväg västerut. När vi kom fram till Glasgow så kanske vi skulle ha åkt motorvägen runt stan, men vi körde igenom istället vilket tog en onödigt lång tid då det var massor av rödlysen och kö. Hur som helst så knallade vi på, även om skotarna i gemen kör som om dom vore Colin McRae´s brorsor och vi var mest i vägen så kom så småningom fram till Tarbet vid Loch Lomond. Jag började komma överens med vänsterkörningen så saktiga och vi lämnade den ?stora vägen? och åkte mot Cambeltown. Vägen blev smalare och absolut krokigare och backigare och det kändes som att det tog en hel evighet att komma fram till Tarbert (Nej, inte där vi var tidigare, Tarbet och Tarbert)
Vad gör man då i en gudsförgäten håla som Tarbert, om man inte är fiskare, vill säga?
Sover för att slippa ?köra som en Skotte? för att hinna med färjan som går till Islay klockan 07:00. Där ifrån är det bara 10 minuters körning.
Väl i Tarbert så checkade vi in på Anchor Hotel och gick för att äta en bit mat. Det blev pasta på ett snabbmatshak runt hörnet. Vi var ganska trötta efter körningen från Edinburgh så det fick räcka. Efter det så landade vi i baren på hotellet för att klämma en dram.
Vi gjorde klart med betalning av rummet på kvällen och ordnade så att vi skulle få frukost i påse att ta med när vi åkte på morgonen straxt efter sex. Men när vi kom på morgonen så fanns där ingen påse och vi kände oss lite lurade. Jaja, vi får äta frukost på färjan.
När vi började närma oss Islay och såg Ardbeg i fjärran började folk flockas på däck, trots att avståndet var så långt att man inte kunde läsa texten på huset. Där träffade vi de första svenskarna under resan, ett gäng på åtta som kom någonstans från södra Sverige. Dom undrade lite försiktigt om vi inte bott på samma hotell? Dom hade nämligen upptäckt att dom hade åtta plus två frukostpaket och började ana att det kunde vara våra! Mången tack!
Väl framme i ett soligt Port Ellen så gav vi oss iväg till fots mot Laphroaig, en vacker promenad på ca tre kilometer i typisk ?fårad? hedmark.
Vi hinner precis i tid till visningen.
Vi var drygt tjugo personer på visningen, fyra från Schweiz, två från England och resten från? otippat, Sverige!
Turen tar ca en och en halv timme, där vi visas genom hela processen.
Man mältar en del av sin eget korn, korn som kommer ifrån England. Torven man använder för rökningen kommer från en torvmosse på andra sidan ?stora? vägen och vi behövde inte vara oroliga att det skulle ta slut, det bör räcka i ca tusen år till, så ni behöver inte spara på dropparna. Vi fick även provsmaka malt, före och efter rökning, deras egenrökta med en PPM-halt på ca 50. Woooow, är Laphroaig så rökig?
Sorry, men dom gör bara 20 % av sin malt själv, resten kommer från Port Ellens centralmälteri och det håller ca 25-30 PPM så den färdiga malten landar på 30-35 PPM.
Man kör med jäskar i rostfritt, vi fick titta ner i karet och dom som hade glasögon ombeddes att ta av dom, det var så jobbigt att få upp dom igen efter det att dom fallit av? för den koldioxidkick som man fick upp i näsan var som ett slag i pannan!
Destilleriet har sju pannor, fyra lågvinspannor och tre spritpannor. Vi fick smaka på lågvinet, ca 20 % alkohol och smaken var riktigt bra, helt klart en bekant smak.
Idag använder man 100 % first-fill bourbonfat till sin produktion. Tidigare har man även haft en del sherryfat, men om några år kommer Laphroaig endast komma från bourbonfat.
Efter det så var det dags för en dram och för några av oss var det även inkassering av hyra och kontrakt för den marklott som vi upplåter till Laphroaig. Hyran bestod i en miniatyr av deras 10:a. Vi shoppade lite och lämnade sedan för vidare promenad till Ardbeg.
På vägen passerades även Lagavulin, men tiden var för knapp för att titta in så det blev bara ett fotostopp innan vi raskade vidare.
Backe upp och backe ner och plötsligt ser jag Ardbegs pagodor, hurra, jag är ?hemma?
Vi kliver in i ett fullsatt ?The old Kiln Café?, hittar lite välkända ansikten, våra svenska ?frukosttjyvar? bland annat. Vi tar oss en lunch och en bira medan vi väntar på att turen skall starta. Det visar sig dock att det inte har klaffat med vår bokning, men den underbara Jackie Thompson ordnade det ändå. Gruppen består av? arton svenskar och två från England.
Turen börjar, det är, dagen till ära, Stuart Thompson som är vår ciceron på dagens övning.
Han tar oss runt det betydligt mindre destilleriet och lägger mycket vikt på att berätta skrönor och hur han blev tillfrågad att med sig sin nyfunna dam och åka till den karja ön som han inte ens visste var den låg och ta hand om det då rätt muggiga och nedgångna stället. Efter ett besök på platsen så levererade han sin första lögn för Jackie, ön var otroligt vacker och stället hade en hmmm? potential
Hur som helst så har dom gjort ett fantastiskt jobb och renoverat upp stället till fint skick.
Vi lade inte så mycket tid på själva tillverkningen, som för övrigt låg nere för service av deras två pannor, utan vi gick till fyllrummet (inte riktigt som det kan låta) Stuart hämtade en kanna med nydestillat ~70 % som vi fick smaka på, det fanns tydliga drag av Ardbeg om väl så starkt.
Sedan vandrade vi vidare till ett av lagerhusen där Stuart berättade om olika fat och att man mest använder bourbonfat och detta beroende på kostnaden till största delen som är 10-25 gånger större för sherryfat. Sedan stängde Stuart dörren till lagret?
Framför honom stod en glaskanna och en ?Valinch? som han matade ner i ett fat och fyller.
När han tömmer den ner i glaskannan så kommer en härlig mörk whisky ner i kannan, whisky från det äldsta fatet som Ardbeg har i sitt lagerhus? en Ardbeg 1975 sherry cask, ca 46-47 % (det framgick inte om dom hade kundfat som var äldre)
Denna kanna gick sedan laget runt och jag kan bara säga JAAAAAAAAAAAAAAA den var underbar!!! Om vi buteljerar detta fat kommer flaskorna kosta ca 300-400£, berättade Stuart.
Efter som detta naturligtvis inte inträffat då man inte får bjuda ut whisky från det tullfria lagret så fick vi vakan upp ur drömmen och vandra tillbaka till deras café där vi skulle bli bjudna på den Dram som man alltid får i samband med en tur. Vi blev tyvärr tvungna att tacka för oss och hasta vidare för att hinna med sista busen från Ardbeg in till Port Ellen, vi ville inte gå tillbaka då fötterna började bli rejält trötta.
Vi hinner med bussen med ett nödrop och kan pusta ut på turen tillbaka.
VI tar in på ?White Heart Hotel? inne i Port Ellen, bara ett stenkast från det gamla destilleriet (RIP) som nu mer ser ut som en stor industri, utan att veta bättre kunde man tro att det var ett cementgjuteri eller liknande. Hotellet var riktigt fint och vi fick utsikt över bukten.
Nästa dag (fredagen den 21/5) bar det iväg med bussen till Bowmore ?by?. Vägen var allt utom bra och bussen lät som om den var utan bussningar och lagringar sedan länge. Nåväl, vi kom fram till torget och klev av. Det första som vi såg var Bowmore destilleriet och vi stegade iväg dit. Vi kom precis i tid för turen, dom andra deltagarna hade redan börjat titta på en film om legenden. Och vilka dom andra var? Svenskar naturligtvis, åtta var våra ?frukosttjyvar? och de tre andra var också svenskar så totalt tretton svenskar på turen!
Turen i sig visade inget nytt, dom hade också egen golvmältning (av fem som mältar själv i skotland), jäskar i trä, som var döpta efter ägarna genom historien. Fyra pannor stoltserade i pannrummet, två lågvinspannor på 30940 liter och två spritpannor på 14637 liter.
Väl runt och framme i lagerbyggnaden så låg där fyra fat på display, två från 1957 och två från 1958, som enligt vår guide inte ägdes av Bowmore då man sålt dom till någon vid lagringstillfället, men man hade ingen anteckning om vem som köpt och ingen hade någonsin ?claimat? dom så det haglade av ?det var jag?
Tillbaka till deras dramroom och ?fri tilldelning? av deras sortiment, från Legend till 17 år inkl fatvarianterna darkest, dusk och dawn samt de blendsorter man för.
Vi passade på att köra en lite smygvertikaltest med 12, 15 och 17 år och 17 år var klart trevligast!
I shoppen toppade vi ryggsäckarna med lite ?merchandise? och hastade vidare. En repa runt staden i de butiker som fanns gav inget direkt, även om utbudet av vass Islay whisky var OK i IWS (Islay Whisky Shop).
Efter inmundigat en god lunch var det åter igen dags att äntra bussen och åka vidare till vårt sista stopp på Islay? Färjeterminalen i Port Askaig. Tyvärr så hann vi inte med Caol Ila som jag så gärna velat besöka, men vi såg det i alla fall från färjan när vi vände runt i det mycket strömma Islay sundet.
Väl tillbaka i Kennachraig och på plats i bilen sätter vi kurs norr ut, mot Oban, drygt åtta mil. Vi hade planer på att klara av denna resa på en och en halv timme, men det tog ytterligare en liten stund, trots att jag nu började få upp ett skapligt tempo på de slingrande vägarna, även om ?Colins? tempo fortfarande var rejält mycket högre.
Oban visade sig vara en riktigt trevlig liten stad, eller liten förresten, större än vi trott. Efter att ha installerat oss på Thonloe Oban, ett litet familjeägt gästhus, med ett underbart läge ca tre etage upp från havet gav vi oss iväg ner på stan för att få oss lite mat.
Dagen efter så sken solen från klarblå himmel och efter vad vi sett av Oban under fredagskvällen så valde vi att ändra våra resplaner och stannade kvar och gjorde Oban istället för att åka till Inverness. Vi hittade flera schysta whiskybutiker och även en hel del annan shopping. Ett besök på Destilleriet Oban kändes självklart, men ingen tur utan bara en sväng i deras besökscenter/shop och handlade naturligtvis lite prylar.
Efter att ha intagit en trevlig lunch bestämde vi att i alla fall åka upp till Ben Nevis, mest för att uppleva det högsta skottland har att erbjuda. Om någon undrar så stannade vi självklart till på destilleriet Ben Nevis och kollade läget. Sedan åkte vi upp till Nevis skiranch med hjälp av gondollift. Utsikten där uppifrån var magnifik, man såg långt ut över öarna, ett tränat öga hade säkert kunnat tala om var Talisker låg, långt där ute på Skye.
Vägen från Ben Nevis tillbaka mot Edinburgh var en av dom vackraste vägar jag åkt, rakt igenom höglandet på skrå. På många ställen var det bilar parkerade och folk som kom gående med ryggsäckar och fiskespön efter att ha varit på hajk ute på berget.
Framåt kvällen valde vi att inte åka till Edinburgh utan valde att stanna i Sterling över natten.
Efter en snabbvisit in till staden så blev det en tidig kväll, att resa på detta viset tar kraft.
Söndag morgon, tidigt iväg mot Edinburgh, kommer fram straxt före tio, staden är ganska lugn, vi hittar parkering som dessutom är gratis på söndagar. Vi trampar iväg upp mot slottet och ?The Royal Mile?, deras motsvarighet till gamla stan i Stockholm. Efter en hel dags turistande och shoppande så var det dags att packa ihop för hemresan.
Måndag morgon, iväg till flygplatsen, lämna hyrbilen, checka in och åka hem!
Säga vad man vill, borta bra men hemma bäst.
Summering
Ni som länge velat åka till skottland, sluta fundera, ÅK!
Gör som jag, ta med frugan, även om hon inte är whiskyälskare så kommer hon uppskatta naturen, städerna och troligen även imponeras av destillerierna. Kan man dessutom lyckas hitta någon whisky som hon uppskatta så är lyckan gjord.
Nu får man passa sig och börja låsa skåpet
Slainte!
:cry: