Först ut; Ardbeg Ten.
Åh herre min skapare, varför har ingen sagt åt mig att dricka denna underbara whisky förut?! SKÄMMES!
Sedan tänkte jag; "jag följer upp den med en till klassiker, Laphroaig 10YO" och här kommer det konstiga.
Den kändes lite tam och trist i jämförelse med den rustika men samtidigt harmoniska ardbeg. Den vaknade till liv efter lite vatten och presenterade sig som mer spretig och stökig än ovattnad...men jag sköljde munnen och gick tillbaka till ardbeg och där var det igen, den där känslan av att tiden stannar och att hela mitt fokus hamnar i nuet. Galet...men sant!
Hur kan detta komma sig? Ska dessa två inte vara giganter bland giganterna?? Jag menar inte att Laphroaigen var dålig...inte alls den var underbar på sitt sätt. Men Ardbegen var så mycket godare och så mycket MER! Varför?!
Förtvivlad sitter jag nu här och undrar...ska jag fortsätta med de två till jag fick på posten; Laphroaig CS och Chieftains (12YO)...