johan skrev:Så är det absolut, men det är lite orättvist att jämföra en liten IB som bara buteljerat några fat med G&M, Cadenhead, DL eller någon av dem som har en mycket större bredd.
Det är alldeles tydligt att olika buteljerare har olika bevekelsegrunder för vad dom erbjuder marknaden.
Därför delade jag upp stora buteljerare i sina serier. Tex Douglas Laing blev uppdelad i Provenance, Old Malt Cask och Platinum och Gordon & McPhail i ännu fler.
Ytterligare ett skäl att vara noga med val av buteljerare är att destillerierna kan knappast göras ansvariga för vad dessa IB säljer. Det kan ju vara så att en tappning som tex Gordon & McPhail gör hade "kasserats" till blend av destilleriet själv.
Eftersom det är fatet som har störst betydelse kan en oberoende buteljerare båda ha riktiga guldkorn och en del bottenskrap. Buteljerar de sen bara ett enda fat kan det bli mycket stor skillnad mot en OB.
Därför borde man prova alla IB innan man köper nån.
Gammalt ämne kanske, men ändå ett mycket intressant sådant.
Det har onekligen hänt rätt mycket på denna marknad de senaste 10 åren. Därför skall man inte jämföra 10 år gamla buteljeringar från oberoende buteljerare med de som buteljerats de senaste ca 5 åren. För 10 år sedan fanns nästan ingen som buteljerade som oberoende och därför var marknanden på fat mycket begränsad och därmed kunde även kvalitén bli lidande med dagens mått. Dock var dessa buteljeringar ändå ansedda som bra whisky. Jämför kvalitén på TV utbudet. När 3:an kom blev "kvalitén" mycket bättre på de svenska kanalerna, men vem prisar 3:an idag?
I dag är konkurrensen mycket hårdare än förr och de senaste 5 åren har varit mycket speciella. Jag vågar nästan säga att det är mycket få oberoende buteljeringar som håller dålig klass, ingen törs släppa en produkt som inte står sig hyffsat i konkurrensen. Att dessa fat skulle vara "kasserade" är rent struntprat. Dels så skulle ett destilleri inte medvetet släppa kontrollen på ett "kasserat" fat och dels så finns det ingen buteljerare som skulle vilja köpa ett dylikt. Ingen buteljerar utan att prova, vilket även "garanterar" en viss kvalité nivå. Att vi sedan alla har olika smak är en sak som är minst lika viktig. Vi vet ju alla hur mycket skit Edradour har fått och fortfarande får, men jag är säker på att alla inblandade där är stolta över sin produkt.
Generellt så vågar jag nog säga att kvalitén alltid är bättre på oberoende single cask buteljeringar än destilleriernas egna "blandningar". Självklart sticker vissa smaker ut lite här och där, men det är ju det vi gillar. Vem vill ha en slätstruken 12 åring från Glensomething år ut och år in? Men kasnke viktigaste av allt, vad är kvalité?
Erkännande:
Även fast jag har tillgång till ett sjukt stort sortiment av whisky så dricker jag ofta andras och även billigare whisky. Dags för lite fotbolls paralleller och tips.
Fasta situationer: Vid bastubad - Whyte & Mackay Blend, Standard på tax-free - Talisker D.E.
Thomas skrev:Generellt så vågar jag nog säga att kvalitén alltid är bättre på oberoende single cask buteljeringar än destilleriernas egna "blandningar". Självklart sticker vissa smaker ut lite här och där, men det är ju det vi gillar. Vem vill ha en slätstruken 12 åring från Glensomething år ut och år in? Men kasnke viktigaste av allt, vad är kvalité?
Om du med "blandningar" menar deras kylfilterade standardbuteljeringar så är det väl att jämföra päron och äpplen. Jag tycker nog att destilleriernas single cask buteljeringar generellt sett kan varken sägas vara bättre eller sämre än än de oberoende buteljerarnas, utan det får enligt mina begränsade erfarenheter bedömas från fall till fall. Att jag föredrar OB beror på att de generellt sett betingar ett högre samlarvärde.
Det serveras sanningar i inläggen ovan....men mina vänner, för mig är det så att de destillerier som inte säljer fat till oberoende riskerar att gå vilse i träsket. Hur tråkiga är inte Glenfiddich, Glen Moray, med flera som envisas med att hålla sina fat för sig själva. Dessutom släpper de inga singelcask i fatstyrka. Det är när de riktigt udda roliga faten kommer på flaska som det händer något, och då är det independets som håller i tappkranarna. Nästan alla mina riktigt stora whiskyupplevelser är oberoende. Sedan kan man naturligvtvis väga in samlaraspekter, men för en drinkare med idel öppna pavor spelar detta ingen roll. Vill man uppleva en pannas fulla kraft är det singelfat som gäller.
Drack en Bunnahabhain Scotts från 1977 28 år när jag var på Islay sisst den var riktigt nice! Har inte hört talas om Scotts förut, nån anna som har erfarenheter av det?
MacNilsson skrev:Det serveras sanningar i inläggen ovan....men mina vänner, för mig är det så att de destillerier som inte säljer fat till oberoende riskerar att gå vilse i träsket. Hur tråkiga är inte Glenfiddich, Glen Moray, med flera som envisas med att hålla sina fat för sig själva. Dessutom släpper de inga singelcask i fatstyrka. Det är när de riktigt udda roliga faten kommer på flaska som det händer något, och då är det independets som håller i tappkranarna. Nästan alla mina riktigt stora whiskyupplevelser är oberoende. Sedan kan man naturligvtvis väga in samlaraspekter, men för en drinkare med idel öppna pavor spelar detta ingen roll. Vill man uppleva en pannas fulla kraft är det singelfat som gäller.
Skål bröder
Jo håller gärna med dig om att Oberoende Buteljeraresätter färg på tillvaron men Glen Moray har tyvärr fått lite dåligt rykte eftersom deras 8- och 12 åriga utgjorde ?Billig sprit? på Faktabutikerna i Danmark.
Har dock på plats provat deras 1964, Signature och Mountain Oak och vill påstå att det finns en del kul såser även oberoende av oberoende buteljerare.
Men efter att ha ertappats med fingrarna i deras spirit safe är jag kanske inget sanningsvittne.
mejparn skrev:Drack en Bunnahabhain Scotts från 1977 28 år när jag var på Islay sisst den var riktigt nice! Har inte hört talas om Scotts förut, nån anna som har erfarenheter av det?
