Synd bara att jag är dålig på att ställa in kameran ( eller så är kameran dålig ) de flesta inomhusbilderna blev för dåliga, mörka och gryniga, så de är deletade.
Vi fick fotografera fritt men de ville inte att vi stack iväg överallt i pannhuset utan höll oss till " stigen "
Marcus genomgår en skönhets-föryngringskur vid torvbrytningsfältet som heter ? här behöver jag hjälp av andra Vikingar.
Det var lite småblåsigt och aningen regn därute på Skara Brae. Blåsigt var det även därute vid Old man of Hoy.
Hoppas att fler bilder läggs ut och kanske någon som skriver lite text, skulle vara kul att få se Roger Melanders bilder då han har både utrustning och kunnande i fotografering.
Return of the vikings
-
whiskystore
- Inlägg: 6520
- Blev medlem: sön apr 22, 2007 7:42 pm
Return of the vikings
glömde att nämna om whiskyprovningen ombord på planet, det var två stycken världsrekord, världens snabbaste whiskyprovning och världens högsta whiskyprovning, mer detaljer kommer senare.
-
ardbeg67
- Inlägg: 4730
- Blev medlem: mån sep 25, 2006 5:14 pm
Return of the vikings
whiskystore skrev:Marcus genomgår en skönhets-föryngringskur vid torvbrytningsfältet som heter ? här behöver jag hjälp av andra Vikingar.
Jag är visserligen ingen riktig viking, men det är väl Hobbister Moor du söker.
-
Christer S
- Inlägg: 139
- Blev medlem: lör mar 04, 2006 8:09 am
Return of the vikings
Fina bilder Kjell ,Måste ha varit ett hästjobb att lägga upp alla på forumet.
Som vanligt brukar fotografen aldrig komma med på bild ,så jag lägger in
några på dig
Som vanligt brukar fotografen aldrig komma med på bild ,så jag lägger in
några på dig
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
whiskystore
- Inlägg: 6520
- Blev medlem: sön apr 22, 2007 7:42 pm
Return of the vikings
ja, det var lite bök att lägga in bilderna, tack ska du ha Christer, det var kul
-
Pedda
- Inlägg: 2499
- Blev medlem: tor jun 15, 2006 9:06 am
Return of the vikings
Christer S skrev:Fina bilder Kjell ,Måste ha varit ett hästjobb att lägga upp alla på forumet.
Som vanligt brukar fotografen aldrig komma med på bild ,så jag lägger in
några på dig
...och för er som inte vet...Kjell är INTE han med hornen...
-
whiskystore
- Inlägg: 6520
- Blev medlem: sön apr 22, 2007 7:42 pm
Return of the vikings
och han med hornen.....Max McFarlane ( Whisky Maker ) vicken mysig kille
-
MacNilsson
- Inlägg: 3336
- Blev medlem: mån maj 16, 2005 11:24 am
Return of the vikings
Ja....va f-n...
Eftersom artikeln i nästa AoW blir nerhackad till ett minimum så kommer här den ocensurerade versionen av vad som egentligen hände de där dagarna på Orkney. Läs om ni pallar, själv hade jag inte orkat, det blev en lång drapa...men ändå...cheers
The return of the Vikings – och en whisky rörd av gudarna
Torv-Einar, den gamle jarlen skrämdes inte av vredgade vågor när han styrde sitt skepp mot Orkney på 1100-talet. Han revade inga segel eller slörade på kryss. Surrad till rors drack han sitt mjöd så det skummade om vikingaskägget och med knotig näve knuten om slagyxan steg han i land på ögruppen.
Med något mera fredligt sinne har nyligen 60 av hans ättlingar i rakt nedstigande led gjort om hans bedrift.
De kom förvisso med specialchartrat flyg, men med samma längtan att tömma Orkney på guld som någonsin den gamle vikingen. Det var ”The return of the vikings” som slog till mot Highland Park, för att bärga hem en helig graal, en efterlängtad flaska till minne av Torv-Einar. Nåja, särskilt krigiska, eller dopade med flugsvampar var inte resenärerna den här gången och ska sanningen fram så tänkte nog ingen av oss på flydda tiders härjningar. Visserligen hade vi fått kraft blodet genom att under Martin Markvardsens ledning på seglatsen över havet ha slagit både höjd- och hastighetsrekord i den ädla sporten whiskyprovning. På 8 000 meters höjd och i 700 kilometer i timmen hade vi flugit oss igenom den högsta och snabbaste whiskyprovningen någonsin. Så det var allt med lite gungiga fötter som vi siktade land på flygplatsen i Kirkwall.
Man kan tycka att måste vara bra galen för att köpa en flaska whisky med obekant innehåll för 12 000 kronor. Men det var precis vad vi vikingar hade gjort. Och inte nog med det. Vi hade armbågat oss fram bland horder av spekulanter som på en annandagsrea i Ullared. På sju minuter var alla flaskorna sålda och kölistan för dem som blev utan var lika lång som Torv-Einars skägg. Nåja, det kanske ska sägas att det inte var den hemliga flaskan som orsakade biljetthysteri som inför en Springsteenkonsert. Det var snarare det som ingick i resan, möjligheten att komma till Orkney, få uppleva Highland Park och att få dansa med skottar på fester och middagar, på pubar och i hotellbarer som lockade. Att döma av den frenesi varmed de lyckliga resenärerna gick in för uppdraget så lämnades inget övrigt att önska för en torvtörstig viking. Deltagarnas sammanlagda antal sömntimmar stod nog i paritet med antalet soltimmar på Orkney under ett sekel.
Redan på flygplatsen möttes vi av ylande säckpipor, reportrar från lokaltidningen och något så absurt som en gotländsk viking. Två bussar väntade bestyckade med två chaufförer som såg som sin livsuppgift att missionera om Orkney, på dialekt som endast vikingar talar berättade de allt, och med det menas precis allt som en orchadian någonsin förväntas veta. Det där med orchadian är viktigt. En Orkneybo är först och främst Orkneybo, i andra hand skandinav, först i tredje hand skotte och britt är han bara i händelse av krig, om ens då.
Av en lycklig slump inkvarterades en stor del av ressällskapet på Kirkwall hotell, vägg i vägg med ögruppens specialistbutik för barnvagnar, leksaker, gasspisar – och whisky. Det var tur att man hunnit viska i örat på föreståndaren Graeme Wright så att han hunnit ställa undan de personliga flaskorna och kalla in extrapersonal. Maken till sell out har den butiken aldrig upplevt. Det blev ett tabberas på hyllorna som inte setts söder om polstjärnan sedan Emil bjöd kommandoran och fattighjonen på julkalas. Och alla hans rara buteljeringar av gamla fina Highland Park-tappningar försvann som bjudsprit på en whiskymässa.
Det blev en god stund i butiken på Bridge Street och det var nog få i sällskapet som passade på att besöka den vackra 1100-talskatedralen en bit neråt gatan – whiskyvänner verkar föredra andra katedraler. Några timmar senare och efter några stärkande drams i hotellbaren var det dags för välkomstmiddag på Lynnfield hotel lite utanför Kirkwall. Det var det största sällskap hotellet någonsin serverat och de svängde ihop en minst sagt elegant middag. Maxxiums marknadschef Richard Viittanen höll ett stiligt tal där han generöst erbjöd skottarna att återföra Orkneyöarna till Skandinavien – ögruppen gavs ju en gång bort som pant för en obetald hemgift till kungen av Skottland. För egen del smet jag snart undan från middagen. Jag hade nämligen spanat in några riktiga dyrgripar i hotellbaren. Det dröjde inte länge förrän jag stod där tillsammans med Olivier Humbrecht – den franske malt maniacen som har världens största samling HP-flaskor – och doftade på blommorna. En originalbuteljering av Highland park från 1958 dricker man ju inte precis varje dag. Inte Bicentenary från 1977 heller, eller den draktappning som hotellägaren själv fick destilleriet att göra för tiotalet år sedan och som förmodligen aldrig setts utanför Orkney. Olivier gick i spinn och snart var plånböckerna uppe och flaskor bytte ägare. Barerna på Orkney är ofta galet välutrustade när det gäller Highland Park och Scapa. Ofta har vilken liten pub som helst stjärncentrar i laguppställningen som skulle glänsa som dyrbara ädelstenar på vilka toppkrogar som helst över hela världen.
Morronen därpå bar det iväg till Highland Park. Vi delades in i grupper och för egen del kastades jag rakt i en nosing challenge. Highland Parks chiefblender sedan 34 år Max McFarlane tog emot med en rejäl utmaning. Hela Highland Parks armada av buteljeringar skulle blint plockas ut i rätt ordning, dessutom skulle tio doftprover identifieras och en klurig frågesport om destilleriet klaras av. Efter denna hjärnskrynkling vankades det en destilleritur där vi fick följa hela processen, från maltskyffling på golvet till röken högt uppe under taket på pagoderna med en vidunderlig utsikt över staden och det vidsträckta landskapet. Man kan förstå att gamle Magnus Jönsson – grundaren hette faktiskt så – valde en plats med sådan förträfflig utsikt. Oerhört praktiskt om några långfingrade tullsnokar skulle våga sig nära Orkney. Destillerituren avslutades som sig bör i warehousen, där vi togs emot av lagerchefen som serverade oss rejäla sexor ur ett välsignat värstingfat från 1974. Jag kan garantera att Highland Park aldrig har smakat bättre och att HP knappast någonsin kommer att smaka lika bra igen. Efter några innehållsrika och välsmakande timmar på destillieriet fick vi en stund med film om Orkney för femtio år sedan och en genomgång av destilleriets marknadschef innan portarna till en improviserad destillierishop slogs upp. Återigen rensades hyllor och klädhängare på allt som rensas kunde och personalen bakom kassan undrar nog fortfarande vad det var för färgglad tromb som drog genom butiken.
Så bar det iväg ut i den vidunderligt vackra ögruppen. Bussen styrde mot den gamla destilleri- och hamnstaden Stromnes. Pannan på Man o’ Hoy Distillery tystnade dessvärre redan 1928, men en del destillerihistoria finns kvar i staden. Efter en rejäl lunch styrde bussen västerut mot the Cliffs of Yesnaby. Här är Orkney mer Orkney än någon annanstans. Här möts Atlanten och Nordsjön, här frontalkrockar den bitande nordvästen med Orkneys urtidsgranit efter sin upprörda resa över haven. Långt bortom horisonten ligger New Foundland. Däremellan det ofattbara havet. Att stå på Yesnabys klippor och långt där nere se vågorna vräka sig mot berget, medan den ursinniga vinden gör allt för att slå en till marken är en otroligt hissnande upplevelse. Plötsligt förstår man så mycket mer av Orkney och Highland Park, plötsligt förstår man vad det är som gör whiskyn så speciell. Highland Park är vågornas och vindarnas whisky. Vi som stod där med varsin HP och ropade slainthe till stormen och det ursinniga havet långt där nere kommer alltid att höra ekot från Yesnaby klucka när vi slår upp en Highland Park.
Orkneyöarna är en mytisk plats. Överallt finns minnen från dem som levde före oss och som för längesedan försvunnit med sin visdom. Kvar står mängder med standing stones, hälsningar från en annan tid till oss och till dem som ska komma efter oss. Vi stannade till vid Skara Brae, en plats där människor levde långt innan pyramiderna byggdes och vi klev in i Ring of Brodgar, en helig ring av mäktiga stenar som förr i tiden prydde HP-flaskorna. En plats rörd av gudarna, outgrundlig, oförklarlig och med en röst från det förgångna som talar ett språk vi inte kan förstå, men ändå begripa när det berättar om vår litenhet och evigheten. Det är en mäktig känsla att gå i Ring of Brodgar hand i hand med en Highland Park. Just då känner man alldeles tydligt det man bara anat tidigare att också Highland Park är rört av gudarna.
På kvällen reste vi iväg till Merkister hotell på andra sidan Churchillbarriärerna. Ett litet fiskehotell vars väggar kan berätta om åtskilliga kamper med bågnande spön och där väderbitna fishermen svärande knutit samman avbitna linor och lagat brustna spötoppar i sprakande brassken. Här dukades det upp för whiskygalamiddag, och vilken middag det blev. Vikingarna fyllde festsalen som vore det gamla fina Valhall och grisen Särimner slaktades och serverads i skepnad av allt mellan Haggis och cheescake. Till varje rätt ackompanjerade en präktig Highland Park i stigande ålder, och när kaffet stod på bordet fyllde whiskyn vid sidan av koppen 40 vackra år. Dessförinnan hade vi druckit en lång rad yngre syskon och även förärats en ny Highland Park-öl. En lysande kolsvart stout, brygd av Caledonian nere i Edinburgh och därefter slutlagrad på HP-fat. Men denna middag hade mycket mer än mat och välsignad dryck att bjuda på. Bland annat delades ut priser till den som visat sig kunna mest om Highland Park i frågetävlingarna. Föga förvånande var det whiskyoraklet Roger Melander, som briljerade med sina enorma whiskykunskaper och när det kom till nosing challengen var det hans klubbkamrat från Växjöklubben, Anette Nilsson, som hade den bästa näsan av alla. Det vankades underhållning också. De sköna galningarna från Highland Park bjöd på sig själva och stor show när de tackade ja till Richard Viitanens erbjudande om att åter göra Orkney skandinaviskt, men de ville absolut ha en pant på 283 567 kvinnor. De hade nämligen räknat ut att det var räntan på insatsen när Jakob III av Skottland skulle äkta Margareta av Danmark sedan Kristian I satt ögruppen i pant för hemgiften.
Som seden är på alla statsbesök förärades Highland Park-gänget därefter betydelsefulla och djupt symboliska vängåvor från vikingarna. De utrustades med vackra gulblåa vikingahjälmar med nordiska gyllene flätor och de fick handmålade träskor från Dalarna. Mottagarnas lycka var minst lika stor som åskådarnas förtjusning när värdarna valhänt klapprade omkring på sina höga klackar. Så närmade vi oss the grand final på hela resan. Den nu till olympiska höjder uppsnackade flaskan HP-sås skulle överräckas. Nu skulle täckelset falla. Luften vibrerade som inför ett vulkanutbrott och vi var som barn på julafton i den stund pappa reser sig och lommar ner i källaren för att köpa tidningen. Var och en kallades fram till Max McFarlane och under högtidliga former överräcktes dyrgripen och för säkerhets skull fick vi en rejäl dram att skåla in den lyckliga nedkomsten med.
Det var verkligen en dyrgrip. En fullständigt unik tappning från 1979 som bara finns i 84 exemplar och som aldrig kommer att tappas igen. En sherrybomb med all den magiska kraft som bara kan finnas i en Highland Park. Det blev en sen kväll och jag kan försäkra att det var många som inte hade borstat tänderna när gryningsljuset började blekna molnen i öster och när hotell-puben förtvivlat försökt stänga sig själv flera misslyckade gånger.
Det var tunga steg morronen därpå när vikingarna äntrade bussen för återfärden till Birka. Vi stannade till vid det underbara italienska kapellet som byggdes av italienska krigsfångar och som i dag står som ett monument över den djupaste mänsklighet rest i en omänsklig tid. Med ömma leder släpade vi våra sprängfyllda väskor till incheckningen. Det var förmodligen brittiskt rekord i överlast. Orkney var plundrat på sitt guld och den stackars piloten fick lägga in en oplanerad mellanlandning för bränslepåfyllning för att som han beskrev det kunna ta denna ”whisky cargo flight” hem till Arlanda.
Det har nu gått några veckor sedan jag återkom till min hemby. Jag drömmer redan om nästa färd i västerled, jag ristar dessa runor med ett glas från min vikingflaska vid sidan av mina huggverktyg. Jag ler vid minnena, jag ler åt smaken och jag ler åt att äga en whisky rörd av gudarna.
Eftersom artikeln i nästa AoW blir nerhackad till ett minimum så kommer här den ocensurerade versionen av vad som egentligen hände de där dagarna på Orkney. Läs om ni pallar, själv hade jag inte orkat, det blev en lång drapa...men ändå...cheers
The return of the Vikings – och en whisky rörd av gudarna
Torv-Einar, den gamle jarlen skrämdes inte av vredgade vågor när han styrde sitt skepp mot Orkney på 1100-talet. Han revade inga segel eller slörade på kryss. Surrad till rors drack han sitt mjöd så det skummade om vikingaskägget och med knotig näve knuten om slagyxan steg han i land på ögruppen.
Med något mera fredligt sinne har nyligen 60 av hans ättlingar i rakt nedstigande led gjort om hans bedrift.
De kom förvisso med specialchartrat flyg, men med samma längtan att tömma Orkney på guld som någonsin den gamle vikingen. Det var ”The return of the vikings” som slog till mot Highland Park, för att bärga hem en helig graal, en efterlängtad flaska till minne av Torv-Einar. Nåja, särskilt krigiska, eller dopade med flugsvampar var inte resenärerna den här gången och ska sanningen fram så tänkte nog ingen av oss på flydda tiders härjningar. Visserligen hade vi fått kraft blodet genom att under Martin Markvardsens ledning på seglatsen över havet ha slagit både höjd- och hastighetsrekord i den ädla sporten whiskyprovning. På 8 000 meters höjd och i 700 kilometer i timmen hade vi flugit oss igenom den högsta och snabbaste whiskyprovningen någonsin. Så det var allt med lite gungiga fötter som vi siktade land på flygplatsen i Kirkwall.
Man kan tycka att måste vara bra galen för att köpa en flaska whisky med obekant innehåll för 12 000 kronor. Men det var precis vad vi vikingar hade gjort. Och inte nog med det. Vi hade armbågat oss fram bland horder av spekulanter som på en annandagsrea i Ullared. På sju minuter var alla flaskorna sålda och kölistan för dem som blev utan var lika lång som Torv-Einars skägg. Nåja, det kanske ska sägas att det inte var den hemliga flaskan som orsakade biljetthysteri som inför en Springsteenkonsert. Det var snarare det som ingick i resan, möjligheten att komma till Orkney, få uppleva Highland Park och att få dansa med skottar på fester och middagar, på pubar och i hotellbarer som lockade. Att döma av den frenesi varmed de lyckliga resenärerna gick in för uppdraget så lämnades inget övrigt att önska för en torvtörstig viking. Deltagarnas sammanlagda antal sömntimmar stod nog i paritet med antalet soltimmar på Orkney under ett sekel.
Redan på flygplatsen möttes vi av ylande säckpipor, reportrar från lokaltidningen och något så absurt som en gotländsk viking. Två bussar väntade bestyckade med två chaufförer som såg som sin livsuppgift att missionera om Orkney, på dialekt som endast vikingar talar berättade de allt, och med det menas precis allt som en orchadian någonsin förväntas veta. Det där med orchadian är viktigt. En Orkneybo är först och främst Orkneybo, i andra hand skandinav, först i tredje hand skotte och britt är han bara i händelse av krig, om ens då.
Av en lycklig slump inkvarterades en stor del av ressällskapet på Kirkwall hotell, vägg i vägg med ögruppens specialistbutik för barnvagnar, leksaker, gasspisar – och whisky. Det var tur att man hunnit viska i örat på föreståndaren Graeme Wright så att han hunnit ställa undan de personliga flaskorna och kalla in extrapersonal. Maken till sell out har den butiken aldrig upplevt. Det blev ett tabberas på hyllorna som inte setts söder om polstjärnan sedan Emil bjöd kommandoran och fattighjonen på julkalas. Och alla hans rara buteljeringar av gamla fina Highland Park-tappningar försvann som bjudsprit på en whiskymässa.
Det blev en god stund i butiken på Bridge Street och det var nog få i sällskapet som passade på att besöka den vackra 1100-talskatedralen en bit neråt gatan – whiskyvänner verkar föredra andra katedraler. Några timmar senare och efter några stärkande drams i hotellbaren var det dags för välkomstmiddag på Lynnfield hotel lite utanför Kirkwall. Det var det största sällskap hotellet någonsin serverat och de svängde ihop en minst sagt elegant middag. Maxxiums marknadschef Richard Viittanen höll ett stiligt tal där han generöst erbjöd skottarna att återföra Orkneyöarna till Skandinavien – ögruppen gavs ju en gång bort som pant för en obetald hemgift till kungen av Skottland. För egen del smet jag snart undan från middagen. Jag hade nämligen spanat in några riktiga dyrgripar i hotellbaren. Det dröjde inte länge förrän jag stod där tillsammans med Olivier Humbrecht – den franske malt maniacen som har världens största samling HP-flaskor – och doftade på blommorna. En originalbuteljering av Highland park från 1958 dricker man ju inte precis varje dag. Inte Bicentenary från 1977 heller, eller den draktappning som hotellägaren själv fick destilleriet att göra för tiotalet år sedan och som förmodligen aldrig setts utanför Orkney. Olivier gick i spinn och snart var plånböckerna uppe och flaskor bytte ägare. Barerna på Orkney är ofta galet välutrustade när det gäller Highland Park och Scapa. Ofta har vilken liten pub som helst stjärncentrar i laguppställningen som skulle glänsa som dyrbara ädelstenar på vilka toppkrogar som helst över hela världen.
Morronen därpå bar det iväg till Highland Park. Vi delades in i grupper och för egen del kastades jag rakt i en nosing challenge. Highland Parks chiefblender sedan 34 år Max McFarlane tog emot med en rejäl utmaning. Hela Highland Parks armada av buteljeringar skulle blint plockas ut i rätt ordning, dessutom skulle tio doftprover identifieras och en klurig frågesport om destilleriet klaras av. Efter denna hjärnskrynkling vankades det en destilleritur där vi fick följa hela processen, från maltskyffling på golvet till röken högt uppe under taket på pagoderna med en vidunderlig utsikt över staden och det vidsträckta landskapet. Man kan förstå att gamle Magnus Jönsson – grundaren hette faktiskt så – valde en plats med sådan förträfflig utsikt. Oerhört praktiskt om några långfingrade tullsnokar skulle våga sig nära Orkney. Destillerituren avslutades som sig bör i warehousen, där vi togs emot av lagerchefen som serverade oss rejäla sexor ur ett välsignat värstingfat från 1974. Jag kan garantera att Highland Park aldrig har smakat bättre och att HP knappast någonsin kommer att smaka lika bra igen. Efter några innehållsrika och välsmakande timmar på destillieriet fick vi en stund med film om Orkney för femtio år sedan och en genomgång av destilleriets marknadschef innan portarna till en improviserad destillierishop slogs upp. Återigen rensades hyllor och klädhängare på allt som rensas kunde och personalen bakom kassan undrar nog fortfarande vad det var för färgglad tromb som drog genom butiken.
Så bar det iväg ut i den vidunderligt vackra ögruppen. Bussen styrde mot den gamla destilleri- och hamnstaden Stromnes. Pannan på Man o’ Hoy Distillery tystnade dessvärre redan 1928, men en del destillerihistoria finns kvar i staden. Efter en rejäl lunch styrde bussen västerut mot the Cliffs of Yesnaby. Här är Orkney mer Orkney än någon annanstans. Här möts Atlanten och Nordsjön, här frontalkrockar den bitande nordvästen med Orkneys urtidsgranit efter sin upprörda resa över haven. Långt bortom horisonten ligger New Foundland. Däremellan det ofattbara havet. Att stå på Yesnabys klippor och långt där nere se vågorna vräka sig mot berget, medan den ursinniga vinden gör allt för att slå en till marken är en otroligt hissnande upplevelse. Plötsligt förstår man så mycket mer av Orkney och Highland Park, plötsligt förstår man vad det är som gör whiskyn så speciell. Highland Park är vågornas och vindarnas whisky. Vi som stod där med varsin HP och ropade slainthe till stormen och det ursinniga havet långt där nere kommer alltid att höra ekot från Yesnaby klucka när vi slår upp en Highland Park.
Orkneyöarna är en mytisk plats. Överallt finns minnen från dem som levde före oss och som för längesedan försvunnit med sin visdom. Kvar står mängder med standing stones, hälsningar från en annan tid till oss och till dem som ska komma efter oss. Vi stannade till vid Skara Brae, en plats där människor levde långt innan pyramiderna byggdes och vi klev in i Ring of Brodgar, en helig ring av mäktiga stenar som förr i tiden prydde HP-flaskorna. En plats rörd av gudarna, outgrundlig, oförklarlig och med en röst från det förgångna som talar ett språk vi inte kan förstå, men ändå begripa när det berättar om vår litenhet och evigheten. Det är en mäktig känsla att gå i Ring of Brodgar hand i hand med en Highland Park. Just då känner man alldeles tydligt det man bara anat tidigare att också Highland Park är rört av gudarna.
På kvällen reste vi iväg till Merkister hotell på andra sidan Churchillbarriärerna. Ett litet fiskehotell vars väggar kan berätta om åtskilliga kamper med bågnande spön och där väderbitna fishermen svärande knutit samman avbitna linor och lagat brustna spötoppar i sprakande brassken. Här dukades det upp för whiskygalamiddag, och vilken middag det blev. Vikingarna fyllde festsalen som vore det gamla fina Valhall och grisen Särimner slaktades och serverads i skepnad av allt mellan Haggis och cheescake. Till varje rätt ackompanjerade en präktig Highland Park i stigande ålder, och när kaffet stod på bordet fyllde whiskyn vid sidan av koppen 40 vackra år. Dessförinnan hade vi druckit en lång rad yngre syskon och även förärats en ny Highland Park-öl. En lysande kolsvart stout, brygd av Caledonian nere i Edinburgh och därefter slutlagrad på HP-fat. Men denna middag hade mycket mer än mat och välsignad dryck att bjuda på. Bland annat delades ut priser till den som visat sig kunna mest om Highland Park i frågetävlingarna. Föga förvånande var det whiskyoraklet Roger Melander, som briljerade med sina enorma whiskykunskaper och när det kom till nosing challengen var det hans klubbkamrat från Växjöklubben, Anette Nilsson, som hade den bästa näsan av alla. Det vankades underhållning också. De sköna galningarna från Highland Park bjöd på sig själva och stor show när de tackade ja till Richard Viitanens erbjudande om att åter göra Orkney skandinaviskt, men de ville absolut ha en pant på 283 567 kvinnor. De hade nämligen räknat ut att det var räntan på insatsen när Jakob III av Skottland skulle äkta Margareta av Danmark sedan Kristian I satt ögruppen i pant för hemgiften.
Som seden är på alla statsbesök förärades Highland Park-gänget därefter betydelsefulla och djupt symboliska vängåvor från vikingarna. De utrustades med vackra gulblåa vikingahjälmar med nordiska gyllene flätor och de fick handmålade träskor från Dalarna. Mottagarnas lycka var minst lika stor som åskådarnas förtjusning när värdarna valhänt klapprade omkring på sina höga klackar. Så närmade vi oss the grand final på hela resan. Den nu till olympiska höjder uppsnackade flaskan HP-sås skulle överräckas. Nu skulle täckelset falla. Luften vibrerade som inför ett vulkanutbrott och vi var som barn på julafton i den stund pappa reser sig och lommar ner i källaren för att köpa tidningen. Var och en kallades fram till Max McFarlane och under högtidliga former överräcktes dyrgripen och för säkerhets skull fick vi en rejäl dram att skåla in den lyckliga nedkomsten med.
Det var verkligen en dyrgrip. En fullständigt unik tappning från 1979 som bara finns i 84 exemplar och som aldrig kommer att tappas igen. En sherrybomb med all den magiska kraft som bara kan finnas i en Highland Park. Det blev en sen kväll och jag kan försäkra att det var många som inte hade borstat tänderna när gryningsljuset började blekna molnen i öster och när hotell-puben förtvivlat försökt stänga sig själv flera misslyckade gånger.
Det var tunga steg morronen därpå när vikingarna äntrade bussen för återfärden till Birka. Vi stannade till vid det underbara italienska kapellet som byggdes av italienska krigsfångar och som i dag står som ett monument över den djupaste mänsklighet rest i en omänsklig tid. Med ömma leder släpade vi våra sprängfyllda väskor till incheckningen. Det var förmodligen brittiskt rekord i överlast. Orkney var plundrat på sitt guld och den stackars piloten fick lägga in en oplanerad mellanlandning för bränslepåfyllning för att som han beskrev det kunna ta denna ”whisky cargo flight” hem till Arlanda.
Det har nu gått några veckor sedan jag återkom till min hemby. Jag drömmer redan om nästa färd i västerled, jag ristar dessa runor med ett glas från min vikingflaska vid sidan av mina huggverktyg. Jag ler vid minnena, jag ler åt smaken och jag ler åt att äga en whisky rörd av gudarna.
-
ardbeg67
- Inlägg: 4730
- Blev medlem: mån sep 25, 2006 5:14 pm
Return of the vikings
Lysande hantverk, Hasse!
Finns det någon, efter att ha läst Hasse's runor, som inte skulle ha velat vara med på detta äventyr a lá minne-för-livet?
Finns det någon, efter att ha läst Hasse's runor, som inte skulle ha velat vara med på detta äventyr a lá minne-för-livet?
-
Bunkermania
- Inlägg: 6572
- Blev medlem: tor mar 25, 2004 2:05 pm
Return of the vikings
Vill helst inte läsa men kan ju inte motstå Hasses vassa penna.
Ännu en underbar artikel av Hasse och avunden lyser grön i mitt ansikte.
Ännu en underbar artikel av Hasse och avunden lyser grön i mitt ansikte.