Själva ordet exklusiv betyder att något är begränsat. En blend/bourbon är oftast en enorm utgåva medan en single malt inte sällan är en tappning från ett enskilt fat. Därmed är utgåvan extremt begränsad av malten (=exklusiv) jämfört med blenden/bourbonen som kanske finns i hundratusentals flaskor. Sen finns det även begränsade utgåvor av blends/bourbon som även de är exklusiva, per definition.
Vanskligt att blanda in kvalitet i begreppet exklusiv då exempelvis Lagavulin 16 eller Laphroaig 10 CS är mycket bra malter men jag har svårt att kalla dem för exklusiva just pga deras till synes ändlösa tillgänglighet.
Sen att en del maltnördar ser ner på bourbons/blends beror nog inte alltid på att de är mindre exklusiva utan för att de i de flesta fall har en mycket enkel smak/doft. Antingen ofta väldigt dominant (bourbons) eller väldigt slätstruken (blends), men här kryllar det av undantag och brist på erfarenhet spelar in till stor del, som redan påpekats i tråden innan.
mvh, Robert
Både Kjell och jag vet säkert vad ordet exklusiv betyder... men jag valde i vart fall att tolka AVOMaduros inlägg som att han menade "finare". Vilket förklarar varför jag resonerade som jag gjorde om att exklusivt kan betyda att även en icke exklusiv utgåva kan vara fin/bra.
Senast redigerad av ravelli den ons sep 10, 2008 7:23 am, redigerad totalt 1 gång.
Den ursprungliga kommersiella poängen med blendning är ju att få till en så välsmakande och kontinuerlig (i smak) dryck som möjligt med användning av så BILLIG råvara som möjligt. Detta kan vara stor konst och leda till alla möjliga resultat.
En bra single malt kräver kanske mindre blend/vatting-skicklighet om man har möjligheten att välja fat som är problemfria men kostnaden för dessa råvaror blir ju högre. Single malts från dåliga fat kan ju vara uslare än genomsnittsblenden så klart - men får väl svårt att sälja i det högre prissegment som singlemalts etablerat.
Om vi bara pratar hypotetisk smak som faktor (trots att smak är subjektivt) så kan man göra ett teoretiskt antagande att den perfekta blenden/vattningen skulle vara den mest extrema punkten på en smakskala.
Då skulle den kommersiella poängen med blendningen/vattningen vara att få till en så välsmakande och kontinuerlig (i smak) dryck som möjligt med användning av så bra (och troligen dyr) råvara som möjligt. Detta skulle kanske vara den största konsten och leda till en mycket dyr blend/vatting (och försök i den riktningen existerar ju - att det inte är vanligare torde väl bero på att om ett fat kan buteljeras som single malt så är möjligheten att få ut ett högt pris större än om det blandades i en blend/vat).
Utöver detta finns det ju ett intresse hos nördar att separera och katalogisera så rena uppgifter som möjligt (single cask, cask strength, unchillfiltered, no artificial colouring, destillation date, bottling date, namn på personalen etc. etc.)
Senast redigerad av mosson den ons sep 10, 2008 8:13 am, redigerad totalt 1 gång.
Jag reserverar mig för eventuella faktafel i följande text, var ett tag sen jag läste om det här så rätta mig om jag har fel på nån punkt.
För mig så är single malt mer exklusivt än blended av en enkel anledning:
Det är en dyrare, mer hantverksmässig process att framställa den. Single malt är originalet, blended är ett 1800(?)-tals påfund för att kunna få fram mycket whisky billigare. Man använder industriellt framställd grain whisky för att få största delen av volymen, och så tillsätter man små mängder dyrare single malt för att få karaktär.
Blended dök väl upp på marknaden efter att man uppfunnit Coffey pannan som kan bränna enorma mängder spannmålssprit betydligt billigare än de traditionella kopparpannorna man brände maltsprit i. Problemet var ju att spriten saknade karaktär, men man ville ju fortfarande kunna dra fördelarna av den billigare tillvekningsprocessen, och det var då man kom på idén att blanda i lite single malt för att få intressantare smak.
Med de fakta i handen så är det väl inte så konstigt att single malt betraktas som mer exlusivt?
Förvånad över att ingen skrev det tidigare.
Sen finns det naturligtvis mer exklusiva blends, men de intresserar inte mig speciellt.
Henke skrev:Jag reserverar mig för eventuella faktafel i följande text, var ett tag sen jag läste om det här så rätta mig om jag har fel på nån punkt.
För mig så är single malt mer exklusivt än blended av en enkel anledning:
Det är en dyrare, mer hantverksmässig process att framställa den. Single malt är originalet, blended är ett 1800(?)-tals påfund för att kunna få fram mycket whisky billigare. Man använder industriellt framställd grain whisky för att få största delen av volymen, och så tillsätter man små mängder dyrare single malt för att få karaktär.
Blended dök väl upp på marknaden efter att man uppfunnit Coffey pannan som kan bränna enorma mängder spannmålssprit betydligt billigare än de traditionella kopparpannorna man brände maltsprit i. Problemet var ju att spriten saknade karaktär, men man ville ju fortfarande kunna dra fördelarna av den billigare tillvekningsprocessen, och det var då man kom på idén att blanda i lite single malt för att få intressantare smak.
Med de fakta i handen så är det väl inte så konstigt att single malt betraktas som mer exlusivt?
Förvånad över att ingen skrev det tidigare.
Sen finns det naturligtvis mer exklusiva blends, men de intresserar inte mig speciellt.
Se mitt inlägg #6 andra stycket (inte lika utförligt visserligen)
Falcone skrev:Skillnaden mellan singlemalt och blended är väl huvudsakligen att det anses vara dyrare att tillverka single malt än det är att blanda en mindre del single malt med andra whiskysorter.
Ursprungligen var väl inte det orsaken.
Blended kommer ju som en billig version på vatting (blended malt som det numera heter) och vatting kom ju till för att få en jämnare och bättre smak på de fat med single malt av varierande kvalité som fanns att tillgå.
Nu har det ju hänt en hel del processtekniskt sedan sent 1800-tal - även om destillerierna vill påskynda annat - men alltjämt så är vatting (dock från ett destilleri) enda sättet att få en jämn smak.
Sigle malt i form av sigle cask är ju exklusivt men smaken kan åka berg och dalbana en hel del...
paer skrev:Ursprungligen var väl inte det orsaken.
Blended kommer ju som en billig version på vatting (blended malt som det numera heter) och vatting kom ju till för att få en jämnare och bättre smak på de fat med single malt av varierande kvalité som fanns att tillgå.
Nu har det ju hänt en hel del processtekniskt sedan sent 1800-tal - även om destillerierna vill påskynda annat - men alltjämt så är vatting (dock från ett destilleri) enda sättet att få en jämn smak.
Sigle malt i form av sigle cask är ju exklusivt men smaken kan åka berg och dalbana en hel del...
Det stämmer, jag utgick endast från dagens förhållanden eftersom jag utgår från att det är den exklusiviteten som avses.
Detta ämne var jag inne och snuddade på när jag ställde fråga vad en bra whisky är.
Jag tror att det som alltid rör sig om kunskap/intresse och ren skär kärlek.
Man kan givetvis göra paralleller till olika ämnen.
Det är väl ingen hemlighet att jag har ett hjärta som klappar för Hammarby och missar inte en hemma match hur som helst.
Jag gillar även whisky och vill gärna dricka av de sorter jag gillar bäst.
Har man som lite grabb fått följa med på en fotbollsmatch som ung och i livet fått träffa spelare och känt en wow-känsla så blir livet därefter.
Har man stått på t.ex. Ardbeg och sett spriten flöda och även fått en himmelsk tur i lagerhusen med tillhörande Dram så blir det säkert en kärleksförklaring där med.
Sedan kommer två viktiga saker i båda fallen: Spridande av budskap samt en möjlighet att definera.
Hammarby är Bajen, grön-vitt, söder och sång. OK, kanske en öl då och då också.
Ardbeg är Islay, snyggmarknadsföring, rejält rökig, myt omspunnet och kanske en dram då och då också.
(OK, jag är inget Ardbeg (censurerat).... jag har inte varit där.... och som de flest redan vet är det väl bara jag och Susan Colville i hela whiskyindustrin som aldrig varit på Islay!!)
Jag gillar bäst Caol Ila och Ben Nevis.
Jodå, mitt största ögonblick i grön-vitt var när Magnus Lefvert slog in seger målet mot Kalmar en gång för länge sedan. SM-guldet kommer 2:a!
Mitt största whisky ögonblick kommer från upptäckten av Caol Ila 1981 G&M CC. En rökig men inte lika dyng-tung som Ardbeg. Elegant och ändå uppkäftig. Kärlek!
Ben Nevis kom från en Raw Cask sherry cask 15 åring. Kort och gott: Skitgott! Att jag sedan varit där och har ett mycket gott öga med Colin Ross och hans fru Rosie gör inte saken sämre.
Så, med kärlek och definition så blir det enklare att förstå det hela.
Ett destilleri som man lätt kan bli kär i och är lätt att definera kommer att bli ganska väl omtalat och budskapet sprids. Det sprids dock bara med framgång hos till dom som har samma intresse. När sedan något utöver det vanliga dyker upp från ens kärlek så blir det exklusivt, men endast för dom som har intresse!
Jag har en gammal hovtång (som man drar ut hästskospikarna med). Riktigt gammal! Hur mycket är den värd? Tja, det är en klart begränsad marknad så troligen inte så mycket. Vem bryr sig...... Men egentligen ganska exklusiv.
Den är definitivt exklusiv, men kanske inte så god att dricka.
Som svar på originalfrågan så är det väl så att single malts oftast är mer smakrika och ganska komplexa, medan den mesta blenden är gjord för att vara len och inte för kraftig i smakerna. Slätstruken kanske en del vill säga. Det är en del av varför maltwhisky betraktas som finare (snarare än exklusivare) än blended.
